(Klockan visar 22:55. Kom just hem från skolan. Ja, jag är trött. Så oerhört trött. MEN det är en ny dag imorgon. Innehållande genrep och biljett tillverkning. Jag har tydligen blivit ljustekniker också. Jag & Johanna lyckades spela in alla filmsekvenser OCH redigera idag så jag antar att vi fick en hel del nytta gjord. Det ver längesedan sängen var så lockande!)

Jag mår bra. Det gör jag. Jag är förvirrad och i krig med mig själv, men det är vi väl alla till och från? Jag saknar min familj. Jag saknar mina vänner i Norrland. Jag får snart se dem, om bara tre veckor, men det är dagar och veckor som dessa som jag verkligen känner att jag Behöver dem här hos mig. Just nu vill jag bara vara på Hjälmared. Det är en sån härlig illusion som jag saknat. Tanken kom till mig idag, "Vafan blir av livet när Hjälmareds tiden är slut??" Om jag bara kunde ha det för alltid och känna mig håglös om livet utanför & skratta hela dagarna. Då mina vänner, vore livet en dans på rosor. Nu är det ju såklart inte så lätt att leva, varför skulle det?

Det vore härligt med någon objektiv persona i sig själv. Som kan tänka rationellt & säga åt en när man faktiskt ska reagera och kanske till och med vad man ska göra. Som ett tredje jag förutom mig i fysisk form och mig i själslig form. Jag skulle behöva någon typ av objektiv tanke i mitt huvud. Ja, jag är förvirrad över hela min tillvaro. Jag hoppas att få rätsida på saker när jag är i Härnösand. Det brukar ofta hjälpa mig, att komma ifrån och se saker och ting ur ett större perspektiv. Men sen är det ju det svåra när man kommer hem igen och allt är som vanligt och man hade de där stora och självklara tankarna som inte alls känns lika "jamen så är det ju, det har jag ju egentligen vetat hela tiden"-längre. Jag har en tendens att känna mig stark och trygg i Härnösand. Här vet jag inte vad jag känner. Inte ensam, nej absolut inte. Men kanske lite bar om ryggen. Som om jag inte känner helt givet att det finns någon där som tar emot mig om jag snubblar. Och trygghet är en av de viktigaste känslorna för mig. Utan trygghet tappar jag bort mig själv och stänger av den som är Ronja. jag blir något annat. En offentlig person. Den privata håller jag undan. Det känns liksom lite lättare så, vilket det egentligen inte är.

Jag känner att jag halkar efter på den där vägen. Kanske till och med svängde av fast andra fortsatte att gå. Det är en bedrövlig känsla som kommer krypande när jag är ensam. Jag vet inte om jag är för snäll? Jo, det är jag.Fast också helt tvärtom i andras ögon. Jag vet att jag glömmer bort mig själv när jag hela tiden försöker gå i någon annans skor. Det är oerhört korkat av mig.

Vart är de objektiva tankarna? Kom hit, det vore läge nu.

Ibland önskar jag helt ärligt att jag kunde radera minnen. Gå vidare, lyckligt ovetandes om vad jag kände och hur jag agerade vid tidpunkter som var viktiga. Tänk så lätt det skulle bli då att sitta här ensam i min fula lägenhet. Nej ni, det var längesedan jag kände mig så delad som jag känner mig nuförtiden. Jag ska ta tag i detta. Så fort julmarknaden är över. Jag vet den här känslan, har känt den förut. Och jag vet att det är en viktig känsla för den leder mig alltid in på nya vägar och kapitel. Jag vet att den tvingar mig att agera och ta beslut. Men just nu, klocken 23:11 med bara mig själv som sällskap, känns det väldigt läskigt.

Cheers